Kina är Sveriges sjunde största handelspartner och USA den åttonde. Skiftet skedde i år, trots att världsekonomin haft stora problem, konstaterar Frédéric Cho, fristående Kinarådgivare och vice ordförande i Sweden-China Trade Council.
Svenska bolags försäljning i Kina lokalt har ökat med 15–20 procent under året. Det gäller främst läkemedels- och verkstadsbranscherna.
TT: Avtalet har förhandlats i närmare sju år och så plötsligt nåddes en ramuppgörelse. Varför nu?
Förhandlingarna har tagit fart under december och EU:s ordförandeland Tyskland har drivit på. Det är inte konstigt, Tyskland är EU-områdets största ekonomi och dess största enskilda handelspartner med Kina. Men även krafter inom det övriga EU har pressat på. Det är tydligt att EU tröttnat på handelskriget mellan Kina och USA och bestämt sig för att styra över sitt eget öde.
Uppgörelsen är ju tänkt att leda till större marknader för både kinesiska och europeiska bolag. Vilka har varit de stora stötestenarna?
Arbetsrätten, där EU tryckt på för att Kina ska acceptera ILO:s principer. Och EU har haft synpunkter på att Kina prioriterat statliga företag i vissa sektorer. Dessutom har (förbundskansler Angela) Merkel drivit på för reciprocitet, ömsesidighet, att båda sidor ska ge lika mycket. Men det har funnits en allmän god vilja från båda sidor att få uppgörelsen på plats.
Det här är ett jätteavtal, varför har det inte trummats upp mer?
Jag tror att man inte vill väcka några björnar som sover. Genom att undvika alltför upphetsade reaktioner hoppas nog EU slippa prat om de negativa sidorna som finns där när man sluter avtal med Kina – som krav på efterföljande av mänskliga rättigheter och diskussioner om demokrati, yttrandefrihet och industrispionage. Den typen av frågor kommer inte att försvinna och det är intressant att EU kritiserar att Kina gripit en journalist som rapporterat om coronaviruset samtidigt som avtalet sluts. En dialog med Kina bör innehålla både vin och vatten, det är ett moget förhållningssätt.
Varför har överläggningarna tagit sådan tid?
Det är inte ovanligt att de gör det. Det tog 13 år för Kina att komma med i WTO, vilket skedde 2001, och även brexitförhandlingarna har ju dragit ut på tiden. I de här samtalen har det varit ebb och flod och parterna har lurpassat på varandra.
Är det ett bra avtal?
Det kan jag inte svara på, jag har ännu inte läst det. Men som alltid med Kina är det en sak att skriva under en uppgörelse, en annan sak att följa den. Efterlevnaden är den grannlaga uppgiften.