Regelbörda, tillståndskrav och kostnader när kablar blev farligt avfall

Växande regelbörda har förändrat spelreglerna för kabelhanteringen, menar Ellen Einebrant som är vd för Återvinningsindustrierna. Bild: Michael Steinberg
Växande regelbörda har förändrat spelreglerna för kabelhanteringen, menar Ellen Einebrant som är vd för Återvinningsindustrierna. Bild: Michael Steinberg

Sedan 2024 är kablar farligt avfall. Det har inneburit stora förändringar. Krav på tillstånd, växande regelbörda och oförutsedda investeringar skapar oro, menar Ellen Einebrant som är vd för Återvinningsindustrierna.

 

Efter en dom för två år sedan i Mark- och miljööverdomstolen har en stor förändring skett när kablar ska kasseras. Domstolen slog fast att de ska behandlas som farligt avfall. Därmed förändrades också hanteringen.

      Att en kabel kan klassas som farligt avfall är inte så märkligt. Höljet kan ibland innehålla skadliga ämnen till exempel flamskyddsmedel och mjukgörare och vissa kemikalier i gamla kablar. Ämnena kan medföra risker för människors hälsa och för miljön. 

All kablar ska klassas som farligt avfall blir konsekvensen av miljödomen.

Regler styr hantering 

När ny teknik växer fram, inte minst i spåren av elektrifieringen, kan flera kablar behöva bytas ut. Men det kan vara svårt att avgöra vilka kablar som innehåller skadliga ämnen. I ett fåtal äldre kablar kan det omgivande plasthöljets sammansättning innehålla miljöskadliga ämnen. Det är grunden till att alla kablar nu i praktiken omfattas av klassificeringen. 

      Klassificeringen farligt avfall innebär en annan hantering. Innan kabelavfallet kan skickas till återvinningsanläggningen måste det sorteras ut och förvaras åtskilt. Anledningen är att de inte ska kunna blandas ihop med annat avfall. Därför krävs fördyrande hantering, som särskilda transporter och förvaring under tak.

      Därefter transporteras avfallet till ett återvinningsföretag där plasten separeras från innehållet, till exempel koppartrådar. Ett transportdokument upprättas och en av länsstyrelsen godkänd transportör anlitas. Saknas dokumentet kan det resultera i en miljösanktionsavgift. Kabelplasten förbränns under rökgasfiltrering och kopparn blir återvunnen råvara för industrin och till produktion. Dessutom ska kabelavfallets data rapporteras in till Naturvårdsverkets spårbarhetsregister.

Kabelns omgivande hölje kan innehålla skadliga ämnen som kan påverka både människor och miljö.

Stora konsekvenser            

Så långt arbetsgången när kablarna tas om hand. I princip har Mark- och miljööverdomstolens dom inneburit en skärpt hantering av kabelavfallet. Det bygger på Naturvårdsverkets slutsats att alla kablar ska klassas som farligt avfall utifrån eventuella ämnen i vissa kablar, trots att de inte uppvisar risk för människors hälsa eller miljön. 

      Men denna slutsats har inneburit stora konsekvenser för återvinningsbranschens aktörer. Det menar Ellen Einebrant, som är vd för Återvinningsindustrierna.

      - Orsaken till att alla kablar ska klassas som farligt avfall är möjligheten till förekomst av mjukgörare i ett fåtal äldre kablars omgivande plast. Men tester har visat att plasten inte utgör fara för människors hälsa eller miljön. 

      Domslutet betyder att all kabel ska klassas som farligt avfall och hela värdekedjan måste hantera avfallet som farligt omgående utan någon övergångsfas. 

      - Det tar ungefär två år för ett företag att få tillstånd att hantera farligt avfall. Företag som inte har tillstånd tillåts inte att hantera kablar, vilket är ett dråpslag mot deras verksamhet. Risken för utslagning är stor.

      Råvaruförsörjningen kan påverkas vilket är ett problem. Koppar är en viktig metall och för att trygga vårt lands behov är det en god tanke att säkra tillgången. Men avfallet riskerar att exporteras när det blir färre företag som får hantera kablar samtidigt som hanteringen blir dyrare. Kopparkablarna kan skickas till grannländer inom EU som har en annan tolkning och som inte klassificerar kopparkablar som farligt avfall. Det resulterar i att Sveriges industri kan tappa en betydelsefull råvara och det uppstår oönskade brister.

                            

Regelbörda och branschoro

Ett annat orosmoment är ett ökat administrativt krångel.

      Den nya hanteringen kan också innebära krav på investeringar för återvinningsföretaget. Eftersom kablarna måste lagras på säker plats krävs att de förvaras under tak. Om det saknas måste ny förvaring med tak anläggas och byggas. En investering som återvinningsföretaget behöver ha ekonomiska resurser för att kunna genomföra.

      På kort tid har domen förändrat spelreglerna för kabelhanteringen. Krav på tillstånd, växande regelbörda och en förändring som driver oförutsedda investeringar skapar en stor osäkerhet bland återvinningsindustriernas medlemmar och bland andra aktörer i värdekedjan.

      - Vi märker av en stor oro, poängterar Ellen. Det här skulle kunna leda till att oseriösa aktörer utnyttjar den uppkomna situationen vilket återverkar på medlemmarna, som kan drabbas hårt av förlorade intäkter.

      Återvinningsindustrierna vill att regeringen agerar för att värna den svenska återvinningsindustrin och främjar att råvaror kan återvinnas i Sverige.

 

© Love Janson