Sveriges hamnar står inför omfattande investeringar till följd av nya regelverk kring beredskap, Nato-integration och elektrifiering. Kostnaderna beskrivs av branschen som kraftigt stigande, samtidigt som finansieringsansvaret ligger kvar på lokal nivå. Branschchefen för Sveriges Hamnar efterlyser nu en tydligare gränsdragning mellan kommersiellt och statligt ansvar.
Av: SOFIA GAD
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har under de senaste åren medfört förändrade krav på den svenska transportinfrastrukturen. För landets hamnar innebär det skärpta regelverk kring fysisk säkerhet, cybersäkerhet och beredskapsanpassningar. Parallellt pågår ett arbete för att möta EU:s mål om en fossilfri sjöfartssektor till år 2030.
Till skillnad från väg- och järnvägsnätet, som i hög grad finansieras via statliga medel, bär hamnarna i dagsläget sina egna investeringskostnader. Branschchefen Monika Przedpelska Öström ser utmaningar med den nuvarande strukturen. Hon företräder Sveriges Hamnar, en del av Transportföretagen under Svenskt Näringsliv, som samlar cirka 60 medlemsföretag inom sektorn.
– De flesta svenska hamnar drivs som kommunala aktiebolag, vilket lägger finansieringsansvaret på kommunerna. Men beredskap, säkerhet och Nato-anpassningar är renodlade statliga samhällsuppdrag. Det är orimligt att de kostnaderna hamnar på de enskilda hamnarna, säger Monika Przedpelska Öström.
Miljardbelopp krävs för landström
Den ekonomiskt mest omfattande åtgärden på kort sikt är utbyggnaden av laddinfrastruktur och landström. För de 27 svenska hamnar som omfattas av EU-kraven, beräknas investeringsbehovet uppgå till cirka 2 miljarder kronor, med efterföljande driftskostnader på cirka 500 miljoner kronor årligen.
Anläggningsarbetet innebär omfattande ingrepp för att förstärka elnäten och möjliggöra lokal energilagring, vilket krävs för att hantera de höga effekttopparna när större fartyg ligger vid kaj.
– Även när infrastrukturen väl är på plats får vi inte den effekt vi behöver ner i kablarna. Det finns en otydlighet kring vem som ska göra vad och vem som bär ansvaret. Det ställs många krav från statligt håll, men statens eget ansvar lyser med sin frånvaro, särskilt i och med inträdet i Nato.
Påverkan på transportkedjan
De statliga och europeiska stöd som går att söka, såsom Klimatklivet eller EU:s CEF-program (Connecting Europe Facility), kräver stor egen medfinansiering. Branschen pekar på att processerna är så komplicerade att mindre organisationer ofta måste anlita konsulter för att upprätta ansökningarna utan någon garanti för att de beviljas.
– Risken är att investeringar uteblir eller att avgifterna måste höjas. Men höjs de för mycket blir verksamheten mindre attraktiv för industrin på landsidan. Det sätter kommunerna i en situation där de måste välja mellan kärnverksamheter som barn- och äldreomsorg och den kommunala hamnen – trots att hamnarna är avgörande för hela Sveriges försörjning. Det kan i värsta fall sluta med att man tvingas lägga ner vissa hamnar.
Efterlyser ökad samordning
Trafikverket ska planera för hela transportsystemet, men eftersom hamnarna drivs i kommunal regi saknas ett statligt fokus på dem i den nationella infrastrukturplaneringen.
– Hamnar och sjöfart är samhällets osynliga blodomlopp. När tågen står stilla märker alla det direkt, men när hamnarna fungerar tänker nästan ingen på dem. Ändå är de helt avgörande för Sveriges försörjning och ekonomi. Utan fungerande hamnar stannar flödet av varor in och ut ur landet – och i praktiken stannar Sverige.
De norrländska hamnarna är strategiskt viktiga punkter för industrins godstransporter där en försämrad kapacitet påverkar hela kedjan. Samtidigt skiljer sig konkurrensen från landsidan eftersom staten exempelvis betalar för snöröjning på vägar som E4, medan hamnarna och sjöfarten själva måste finansiera egen vinterväghållning och isbrytning.
Sveriges Hamnar efterlyser en förbättrad myndighetssamordning, långsiktiga juridiska spelregler över en 15-årsperiod samt en förstärkt funktion för hamnfrågor inom Trafikverket.
– Vi efterfrågar ett ”hamnkliv” med medel specifikt riktade till energi, beredskap och säkerhet i hamnanläggningarna. Då skulle hamnarna faktiskt kunna leva upp till de krav som regeringen har varit med om att förhandla och fattat beslut om i Bryssel, avslutar Monika Przedpelska Öström.
