Kostnaderna för elektrolysörer tillverkade inom EU, liksom för installationen av hela elektrolysprojekt, ligger fortsatt klart högre än vad som tidigare förutspåtts. Det framgår av en ny rapport från EU-kommissionens Clean Energy Technology Observatory, CETO, som analyserar utvecklingen inom vätgas- och elektrolysteknik i unionen.
Rapporten, med titeln Water Electrolysis and Hydrogen in the European Union – 2025 Status Report on Technology Development, Trends, Value Chains and Markets, slår fast att de kostnadsminskningar som förväntades i takt med industrialisering och storskalig produktion ännu inte har materialiserats.
Analytiker hade räknat med att priserna på elektrolysörstackar skulle sjunka när tekniken mognade och tillverkningsvolymerna ökade, framför allt genom stordriftsfördelar. I stället har den långsammare än väntade utbyggnaden av så kallade gröna vätgasprojekt lett till överkapacitet i tillverkningsledet och ekonomiska problem för flera aktörer.
Få beställningar bromsar kostnadsfall
Enligt rapportförfattarna är den begränsade efterfrågan en avgörande förklaring. Bristen på investeringsbeslut har gjort att europeiska tillverkare inte kunnat nå de volymer som krävs för att pressa priserna.
– Även om kostnaderna förväntades minska över tid visar de senaste tillgängliga uppgifterna att installationskostnaderna för elektrolysprojekt i Europa är högre än analytikerna räknat med, skriver forskarna.
Detta gäller både PEM-elektrolysörer och alkaliska system. Orsakerna anges vara en kombination av inflation och högre räntor, underskattade kostnader för elanslutningar och projektering samt en överskattning av hur snabbt priserna på själva elektrolysörstackarna skulle falla.
Rapporten pekar även på att två europeiska tillverkare, franska McPhy och danska Green Hydrogen Systems, kollapsade under förra året, delvis till följd av uteblivna order.
Stor kapacitet men låg användning
I november 2025 uppgick EU:s operativa tillverkningskapacitet för elektrolysörer till cirka 8,9 gigawatt per år. Av detta stod PEM-teknik för 4,2 gigawatt, alkaliska system för 3,8 gigawatt och solid oxide-teknik för 0,9 gigawatt.
Ytterligare 5,4 gigawatt är under uppförande, vilket skulle öka kapaciteten till 14,3 gigawatt. Om samtliga tillkännagivna industrisatsningar genomförs kan kapaciteten i EU nå 41,7 gigawatt till 2030, eller drygt 50 gigawatt om även Norge och Storbritannien räknas in.
Samtidigt är den faktiska efterfrågan låg. Enligt rapporten ligger nyttjandegraden i dagens fabriker runt 10 procent, vilket innebär att den årliga efterfrågan i praktiken understiger 1 gigawatt.
Forskarna varnar för att denna obalans riskerar att bestå.
– Ett ihållande glapp mellan den stora projektpipeline som annonserats och faktiska investeringsbeslut skapar osäkerhet och förhindrar att tillverkarna når stordriftsfördelar, vilket håller kostnaderna uppe, skriver de.
EU-regler bromsas av nationell tröghet
Trots att EU genom sitt förnybartdirektiv RED III har infört bindande användningskrav för grön vätgas och dess derivat, konstaterar rapporten att medlemsländerna varit långsamma med att införa reglerna i nationell lagstiftning.
Direktivet kräver bland annat att industrisektorer som kemi, raffinering och stålproduktion ska täcka minst 42 procent av sin vätgasanvändning med förnybara bränslen till 2030. Transportsektorn åläggs att nå 1 procent förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, RFNBO, samma år.
Även andra regelverk, som AFIR för vätgastankstationer, FuelEU Maritime och ReFuelEU Aviation, ska öka efterfrågan. Men den ojämna implementeringen riskerar enligt rapporten att leda till fragmentering av marknaden och ytterligare förseningar.
Kinesisk konkurrens ökar pressen
Utöver den interna obalansen pekar rapporten på ett växande hot från kinesiska tillverkare, som redan har en årlig produktionskapacitet på cirka 34,7 gigawatt.
– Aggressiv industripolitik och statligt stödd konkurrens, särskilt från Kina, utgör ett betydande hot mot den europeiska tillverkningsbasen, skriver forskarna.
Europeiska elektrolysörer är generellt dyrare än kinesiska, bland annat till följd av högre arbetskrafts- och energikostnader samt uteblivna stordriftsfördelar. Därtill är många europeiska tillverkare beroende av importerade råvaror, ofta från just Kina.
Rapporten ifrågasätter även EU:s mål om att producera tio miljoner ton grön vätgas till 2030 och samtidigt importera lika mycket.
– De alltför ambitiösa målen bidrar till negativa signaler när industrin nu tvingas anpassa sig till marknadens realiteter, konstateras det.
CETO drivs gemensamt av EU-kommissionens forskningscentrum JRC samt generaldirektoraten för forskning och energi.
Källa: European Commission – Clean Energy Technology Observatory (CETO)
