ITER tar ner solen till jorden
Nyligen började montaget av fusionsreaktorn ITER (International Thermonuclear Experimental Reactor), en milstolpe efter närapå 15 års fysiskt arbete och 35 års existens på ritbordet. Stort uppmärksammad av bland andra Frankrikes president Emanuel Macron, men som det varit märkligt tyst om i Sverige.
Det hela började egentligen som ett slags fredsprojekt, då Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov 1985 föreslog för USA:s dåvarande president Ronald Reagan att de tillsammans skulle bygga en experimentreaktor för fusionsenergi för ”mänsklighetens bästa”.
Detta genom att tillämpa samma fusionsreaktionsprincip för reproduktion av vätgas som sker naturligt i solens inre – men på jorden. En energikälla som är i princip outtömlig och som i ett slag skulle lösa världens energiförsörjningsproblem för all framtid. Det var lättare sagt än gjort.
Utmaningarna var naturligtvis – och är fortfararande – astronomiska, i nästan bokstavlig bemärkelse. Trots det och stora förseningar och budgetöverskridanden har projektet tuffat på. Efterhand har fler länder anslutit sig till projektet. Kina, Indien, Japan, Sydkorea, EU bland många andra. EU står numera för ungefär hälften av projektkostnaden för ITER och genom EU bidrar också Sverige och våra skattepengar till projektets genomförande.
ITER, som betyder väg på latin, liknas just nu under montagefasen vid ett gigantiskt pussel. Kolossala, precisionsbyggda komponenter anländer i skytteltrafik till ITER:s anläggning i Cadarache i södra Frankrike från bland annat Italien, Ryssland och USA. Totalt rör det sig om över en miljon komponenter som ska monteras ihop de kommande fem åren.
Tyvärr lyser svenska företag med sin frånvaro i detta prestigeprojekt, trots att vi har några av världens tekniskt mest avancerade företag. Varför då? ITER är redan en kassako för såväl etablerade företag och start-up-företag, som noga följer utvecklingen av projektet. I Kanada har till exempel ett start-up-företag kallats fusionsenergins SpaceX, med en blinkning till det företag som genom sin nära anknytning till Nasa nu kan föra människor upp i rymden och står på egna ben. Amazons vd Jeff Bezos har nyligen investerat stora pengar i denna ”fusionsenergins SpaceX”.
I stället för att fokusera på möjligheterna och de positiva spill-off-effekterna stirrar man sig blind på kostnaderna för ITER. Greenpeace ansåg till exempel för flera år sedan att ITER bara är ett stort slöseri med skattepengar. Nu har projektbudgeten mer än fördubblats. Projektet har också kritiserats för att det inte håller tidplanen. Fast sätt det i relation till andra gigantiska och till största delen EU-finansierade projekt, till exempel det europeiska satellitnavigationsprojektet Galileo. Galileo har hittills gått lös på 10 miljarder euro och målsättningen är bara att skapa en europeisk motsvarighet till GPS. Liksom det redan finns en rysk och en kinesisk variant. Behöver vi verkligen så många parallella navigationssystem? Hur stora kostnads- och tidsplansöverskridandena än har varit är ITER som med rätta kallas världens mest ambitiösa energiprojekt, ett bevis på att det går att enas kring stora vetenskapliga projekt, oavsett politiska skillnader och misstänksamhet. Därigenom kan man spara enorma resurser.
Man skulle med en målande beskrivning kunna säga att ITER handlar om att ta ner solen på jorden, men i dessa tider av klimatförändringar låter det mer som ett hot än en möjlighet. Hursomhelst kommer energibehoven i världen att öka, det är ett lika obestridligt faktum som klimatuppvärmningen, i och med att jordens befolkning växer. Lägg därtill den ökande levnadsstandarden och digitaliseringen, två så kallade megatrender som också bidrar till att spä på energiefterfrågan. I och med det brådskande målet att minska växthusgaserna och fasa ut fossila bränslen kan energiförsörjningsfrågan bli en svår nöt att knäcka. Om eller när fusionskraften blir verklighet kommer den, jämte fissionskraften (kärnkraften), bli en del av lösningen på jordens energiförsörjningsproblem. Kanske rentav hela lösningen, då den bär löfte om att vara en outsinlig energikälla som till skillnad från andra inte lämnar efter sig några ”fotavtryck” i form av avfall eller koldioxidutsläpp och inte heller naggar på jordens knappa resurser. Och bränslet finns i överflöd.
Med så många och svårslagna trumfkort finns ingen anledning att oroa sig för att tekniken kommer att vara förlegad när den är mogen att tas i drift, men det kanske blir fallet med andra konkurrerande energislag.
Text: Simon Matthis