Debattartikel
Situationen för de trafikskadade i de nordiska länderna blir allt bättre tack vare insatser och initiativ från brukarorganisationer och patientföreningar. Trafikskadade som själva erfarit brister i stödsystemen delar med sig av sina erfarenheter för att andra ska få det bättre. Dessa signaler borde tas på större allvar hos de olika vård- och omsorgsinstanserna och uppmärksammas i samhället. Bättre dokumentation och bemötande av de trafikskadade är en absolut nödvändighet för att vi ska kunna tala om ett gott omhändertagande av de som drabbats av tragiska trafikolyckor i Norden. Det skriver Jörgen Lundälv, docent i trafikmedicin vid enheten för kirurgi vid Umeå universitet samt universitetslektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet i denna debattartikel.
I de nordiska länderna skadas tiotusentals människor i vägtrafikolyckor varje år. Efter hjärt- och kärlsjukdomar och cancersjukdomar är trafikskadorna vårt tredje största folkhälsoproblem. Och så har det varit i de nordiska länderna och många andra världsdelar under flera decenniers tid. Samtidigt har välfärdssystemet inte förmått att sörja för de trafikskadades rätt och möjlighet till ett gott omhändertagande. En av de brukarorganisationer i Sverige som gör mycket lovvärda satsningar på de trafikskadade är Personskadeförbundet RTP. I Finland arbetar Invalidförbundet aktivt med frågorna. Deras information om stöd och satsningar finns tillgängliga på förbundens webbportaler. I Sverige annonserar RTP att man satsar på att ta fram ett särskilt s.k. hälsodokument för förbundets medlemmar. Syftet med dessa dokument är att den trafikskadade personen ska få det enklare och bättre i hennes olika vårdkontakter. Dokumentet är också ett led i att de trafikskadade som grupp i samhället inte ska utsättas för felbehandlingar. Trafikskadade som valt att organisera sig i brukarorganisationen RTP har också berättat om att det saknas kunskaper om vilka specifika förutsättningar som gäller för de olika skadegrupperna och konsekvenserna som följer i dessa.
Inga nya brister
Detta är inte fråga om några nya brister för de trafikskadade. Brister och luckor i de olika vård- och omsorgssystemen har funnits under en längre tid. Och det gäller i alla nordiska länder. Själv genomförde jag en studie år 2007 av vilken kunskap som fanns hos s.k. LSS-handläggare i Sverige (LSS – Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) d.v.s. biståndsbedömare i kommunerna och fann att påfallande många ansåg sig sakna kunskap om den målgrupp (trafikskadade) som de mötte och skulle fatta beslut om insats för. En socionom som arbetade som LSS-handläggare i en kommun förklarade för mig att hon inte tyckte det var konstigt att de trafikskadade inte överklagade de beslut som hon var med och fattade om insatser för personen ifråga. Kvinnan sa till mig att hon förklarade för dem som sökte om olika insatser att det inte var någon idé för dem att överklaga eftersom de ändå inte skulle ha någon chans att få rätt. Biståndsbedömarens agerande och nonchalans visar att rättssäkerheten snabbt kan sättas ur spel för de allra mest utsatta i samhället.
Lovvärd satsning
Den satsning som Personskadeförbundet RTP nu gör med stöd av pengar från Arvsfonden är lovvärt av flera skäl. För det första är det viktigt att vårdpersonal kan få en sammanfattning av den skadeproblematik som den trafikskadade äger samt även får tillgång till den medicinlista som enligt RTP kan vara omfattande. Hälsodokumentet kommer att tas fram med hjälp av medicinsk expertis enligt RTP. Jag tycker dessa satsningar är lovvärda och måste tas på större allvar av vård- och omsorgsverksamheterna runtom i de nordiska länderna. En brukarorganisation kämpar i första hand för sina medlemmar och deras familjer. Men vem sörjer för de trafikskadade patienter som inte är organiserade medlemmar i en brukarorganisation? Det är hög tid att ta vara mer på de erfarenheter och kunskaper som finns i brukarorganisationerna. Kunskapen finns och är tillgänglig där vilket passar extra bra i år då tillgänglighetsfrågorna står högst upp på agendan. Jag tror även att handikapporganisationerna i Finland, Norge, Danmark och Sverige har mycket att lära av varandra. Det behövs mer erfarenhetsutbyte mellan länderna om all den kunskap och erfarenhet som finns att utforma generella hälsodokument.
JÖRGEN LUNDÄLV
Docent i trafikmedicin vid Umeå universitet och universitetslektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Han disputerade med en doktorsavhandling om trafikskador vid Helsingfors universitet i Finland år 1998.
