Statens köp av utländska utsläppskrediter har hittills varit en kostnadseffektiv klimatpolitisk åtgärd. Men projekten är förenade med stora osäkerheter, regeringens styrning är svag och det är oklart om insatserna bidrar tillräckligt för att klimatmålen ska kunna nås, visar Riksrevisionens granskning.
Som en del av Sveriges klimatpolitik köper Energimyndigheten för statens räkning utsläppskrediter från projekt som minskar utsläppen av växthusgaser utomlands, framför allt i utvecklingsländer. Handeln regleras av FN:s klimatavtal.
Riksrevisionens granskning visar att köpen av utsläppskrediter delvis uppnår sina syften, och har potential att bidra till klimatmålen. Priset på de utsläppskrediter som kunnat köpas har varit låga, och insatserna har hittills varit kostnadseffektiva.
Men projekten är förenade med stora osäkerheter. Många projekt blir försenade och ger färre utsläppskrediter än avtalat. Vissa avslutas utan ha genererat några utsläppskrediter alls som Energimyndigheten kan köpa. Och även om Energimyndigheten inte betalar några pengar för utsläppskrediter i de fallen, har myndigheten vissa kostnader också för projekt som inte levererar.
Vidare är utvecklingen framåt osäker. Många billiga åtgärder är redan genomförda, och eftersom alla länder har egna klimatmål är det framför allt dyrare projekt som blir föremål för internationell utsläppshandel.
Granskningen visar också att Energimyndigheten inte har redovisat problemen med nedlagda eller försenade projekt tillräckligt tydligt. Därmed har riksdagen inte fått en komplett bild av om insatserna utvecklas i linje med de klimatpolitiska intentionerna.
Energimyndigheten redovisar inte heller totalkostnaden för köpen av utsläppskrediter, vilket försvårar jämförelser av kostnadseffektivitet med andra klimatåtgärder.
– Om riksdag och regering inte får en komplett och rättvisande bild av resultaten och kostnadseffektiviteten, minskar deras möjligheter att fatta välgrundade beslut om hur Sverige på bästa sätt uppnår nationella klimatmål och bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser globalt, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.
Riksrevisionen har tidigare kritiserat regeringens målstyrning på området. Granskningen visar att målstyrningen fortfarande är svag. Till exempel har regeringen inte satt något mål för hur många utsläppskrediter som ska förvärvas i förhållande till Sveriges klimatmål 2030, 2040 och 2045.
Det innebär i förlängningen att regeringen inte säkerställt att insatserna bidrar i den omfattning som krävs för att nå klimatmålen. Regeringen kan inte heller avgöra om anslagen är anpassade till antalet krediter som behöver köpas.
– Det är oklart om Energimyndigheten köper, eller ens kan köpa, tillräckligt många utsläppskrediter för att kunna bidra till klimatmålen i tillräcklig omfattning, säger Lena Lakso, projektledare för granskningen.
Rekommendationer i korthet
Regeringen rekommenderas att tydliggöra mål och förväntningar i styrningen av Energimyndigheten, samt att följa upp kostnadseffektiviteten utifrån totalkostnad – inklusive administrativa kostnader.
Energimyndigheten rekommenderas att
- följa upp administrativa kostnader
- fortsätta utveckla uppföljning och utvärdering på projektnivå
- utvärdera och dokumentera avslutade projekt systematiskt
- se till att den årliga återrapporteringen till regeringen ger en rättvisande bild.
Källa: Riksrevisionen
