Vi hör det hela tiden: Gröna investeringar går åt skogen, vindkraften är olönsam och konkursmässig. Nu senast även bioenergi och fjärrvärmebolag. Alla dessa investeringar har det gemensamt att AP-fonder är involverade. Det betyder att investeringarna sker med allmänna medel, i regel pensionspengar.
Av: Sven Olof Andersson Hederoth
En pensionsfonds första och viktigaste uppgift måste vara att tillse att ge pengarna så hög avkastning som möjligt och därmed säkra landets pensioner. Men när det gäller ”gröna” investeringar så finns det en underström som inte alls handlar om det. I stället har man siktet inställt på att stödja industrigrenar som lovar att rädda klimatet och miljön. Som vi lärt oss nu är det påfallande ofta som dessa löften inte infrias.
Visserligen har såväl Konkurrensverket som Energimarknadsinspektionen nu reagerat på en del av de avarter som vi sett. Men iögonfallande är det ändå. Dessa projekt kännetecknas i regel av:
- Företagen kapas upp i många dotterbolag. Vindkraftsbolagen har ofta lagt vartenda vindkraftverk i egna bolag. Solör-koncernen som tänkte bli störst på fjärrvärme har 24 dotterbolag. Detta gör det mycket svårt att få överblick.
- Man lånar pengar i stor skala för att växa. Samtidigt gör man stora förluster.
- Tillväxten kommer av sig. Antingen genom en redan mättad marknad utan tillväxtpotential (fjärrvärme) eller överetableringar vilket eroderar vinstmarginalerna (vindkraft).
- Man bortser från tekniska problem och underhållsbehov.
- Ledningen för företagen tar ut mycket höga löner och bonusar.
- Styrelseposter till före detta politiker (de antas kunna påverka pengakranen).
Ingen normal investerare eller bank skulle acceptera att ett bolag med ett aktiekapital om 50 000 kronor tar upp miljardlån. Därför ses de kapitaltillskott som håller bolagen vid liv som ett slags dold intäkt. De kommer ju från organisationer som glatt sätter sprätt på andras pengar.
När pengarna tar slut kommer det att bli en mycket otrevlig situation. Då går alla dessa företag i konkurs eller möjligen rekonstrueras med stora nedskrivningar. I vilket fall kommer då markägare att bli stående med kostnader för nedmontering av vindkraftverk, rivning av anläggningar och så vidare.
Nu stannar det inte där. Ett flertal internationella aktörer har varit och är aktiva. Europeiska Investeringsbanken, kfW Ipex-Bank (tysk statlig bank), Nordiska Investeringsbanken för att nämna några. Intressant är att Svensk Exportkredit (statligt) är medfinansiär i en del projekt. Man undrar lite varför. Är ett vindkraftverk i Sverige ett exportföretag? Vem vet? Svenska kommuner har också varit flitiga investerare, inte minst i vindkraft. Skellefteå Kraft och Jämtkraft är lysande exempel på hur man underminerar en kommunal ekonomi. Svenska Kraftnät har plockat upp anslutningsnotan för många vindkraftverk, Energimyndigheten har också varit delaktig. Ju mer man snokar i det här, desto sämre mår man. Är en svensk Enronskandal på väg? Eller står vi inför en ny Kreuger-krasch?
Så länge det betraktas som politiskt opportunt att lansera det ena ”gröna” projektet efter det andra kommer detta att fortsätta. Carbon Capture är redan igång, vätgas likaså.
Pengarna rullar emellertid åt samma håll. Ut från svenska pensioner. In i grönsvarta hål.
