Under de senaste 20 åren har antalet FN- och EU-sanktioner ökat dramatiskt.
Peter Wallensteen, seniorprofessor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, säger att sanktioner i grunden är ett försök att påverka andra länder utan att tillgripa militära medel.
Det är det positiva, att använda sanktioner i stället, och i 20 till 30 procent av fallen kan man säga att sanktioner faktiskt är framgångsrika. Det är inte så dåligt, för det är väldigt många militärinterventioner som inte är särskilt framgångsrika. Det är viktigt att världen försöker utveckla icke militära sätt att skicka signaler och markera vilka värden som är viktiga och då är sanktionerna ett sätt, säger Wallensteen.
Inte optimalt
Men han tillägger att sanktionsverktyget inte är optimalt.
Vi behöver utveckla flera medel för att försöka påverka vad som sker så att länder utvecklar sig mot demokrati och att respektera mänskliga rättigheter.
Sanktioner borde också vara mer genomtänkta, tycker Wallensteen.
Det är för lätt att ta till det här. Man borde tänka strategiskt. Kommer det att fungera i det här fallet? Vilka krav ska vi ställa? Hur ska vi hantera ett antal situationer som kan uppkomma? Vad kan vi förhandla om?
Wallensteen efterlyser mer strategiskt tänkande och liknar det vid hur stater agerar när de överväger en militär intervention. Visserligen visar sanktioner på att man sätter en tydlig gräns, men det räcker inte anser han.
Det måste hänga ihop med andra saker vi gör. Man behöver tänka ett par steg framåt.
Fler FN-sanktioner
År 1989 fanns det endast FN-sanktioner mot ett land – Sydafrika. Nu är det kanske 15–16 i FN, så det är en hel del, säger Peter Wallensteen. Men frågan är om sanktioner används mer i dag än tidigare?
USA har en lång tradition av det här. Under det kalla kriget var det en enorm amerikansk blockad av hela Sovjetunionen, länder dominerade av Sovjet och Kina. Så om man lägger in det så är det inte säkert att det är en så markant ökning av sanktioner.
Enligt Wallensteen är inbördeskrig den vanligaste orsaken till att FN inför sanktioner, därefter kärnvapenspridning och terrorism.
Däremot är det svårt att i FN få igenom sanktioner som handlar om demokrati och mänskliga rättigheter då de blockeras av Ryssland och Kina.
Då blir det i stället någonting som EU och USA driver själva. EU är definitivt en ny aktör. Men det är mödosamt eftersom hälften av världens länder inte är demokratier, säger Wallensteen.
Två viktiga omständigheter
Fram till slutet av 1990-talet gick sanktionerna i allmänhet ut på att isolera ett helt land. Men enligt Wallensteen fungerade det inte särskilt bra.
Därför har FN och EU under de sista 20 åren satsat på vad man kallar riktade sanktioner mot specifika individer eller specifika varor, säger han.
Wallensteen menar att globaliseringen gjort människor mer beroende av internationella transaktioner och att det har gjort riktade sanktioner mot särskilda personer mer effektiva. Deras bankkonton kan frysas och visum stoppas så att de inte kan resa.
Sedan finns det sanktioner som riktar sig mot specifika varor som är viktiga för en regims överlevnad, som diamanter eller timmer.
Wallensteen har genom forskning på området dragit slutsatsen att sanktioner bara fungerar under två omständigheter:
Det ena är att det finns en internationell uppslutning kring dem. Och det andra är att det finns en aktiv opposition i landet som kan utnyttja den här svagheten som det innebär för ett land att utsättas för den här typen av sanktioner.
Som ett exempel på lyckade riktade sanktioner nämner Peter Wallensteen inbördeskriget i Liberia som slutade med att landets president 1997–2003, Charles Taylor, dömdes till 50 års fängelse för bland annat krigsbrott av den internationella domstolen i Haag.
Man ville få stopp på ett inbördeskrig och då införde man sanktioner mot diamanter. Det var huvudinkomstkällan för regeringen som då inte kunde få in pengar.
Sanktionskrig med Kina
Den 22 mars i år införde EU, USA, Storbritannien och Kanada sanktioner mot fyra kinesiska medborgare kopplade till övergreppen mot uigurer i Xinjiang-provinsen.
Åtminstone en miljon uigurer och personer från andra mestadels muslimska folkgrupper har hållits fängslade i korrektionsläger i regionen, enligt människorättsgrupper.
Men Kina har avvisat kritiken och slog snabbt och hårt tillbaka. Tio forskare och politiker från EU samt fyra organisationer förbjuds från att resa till och göra affärer med Kina. På listan finns bland andra Utrikespolitiska institutets Kinaforskare Björn Jerdén.
Dessutom bojkottas flera företag, bland andra det svenska klädföretaget H&M, i Kina och de försämrade relationerna kan stoppa ett stort investeringsavtal som Kina slöt med EU vid årsskiftet.
USA har varit mest aktivt när det gäller sanktioner mot Kina och det trappades upp under Donald Trumps presidentperiod.
EU har traditionellt varit mycket mera försiktiga. Det här är de första sanktionerna från EU mot Kina sedan 1989, säger Frédéric Cho, Kinaexpert och vice ordförande i Sweden-China Trade Council.