Det finns inget som hindrar kärnkraftens inkludering som hållbar i EU:s taxonomi för hållbara verksamheter. Detta enligt en ny rapport från EU:s gemensamma forskningscenter, JRC. I rapporten på 387 sidor utreds kärnkraftens livscykel ur flera hållbarhetsaspekter, med särskilt fokus på miljö och klimat.
En ny rapport från EU:s gemensamma forskningscenter, JRC, slår fast att det inte finns något som förhindrar att kärnkraften skulle kunna klassas som hållbar i EU:s taxonomi. Rapporten utgör en milstolpe i en lång process där Europeiska kommissionen och diverse expertgrupper ska fastställa kriterier och ramverk för vilka verksamheter som kan klassas som hållbara. I nästa steg ska rapporten granskas av två expertgrupper – en expertgrupp inom strålskydd och avfallshantering samt EU:s vetenskapliga kommitté för hälso-, miljö-, och nya risker (SCHEER).
Ett uppslagsverk för hållbarhet
Allteftersom klimat- och miljöfrågor klättrat högre på agendan hos allmänheten har intresset för hållbara investeringar ökat dramatiskt. Även politiker och beslutsfattare har insett vikten av att styra investeringar och lån till hållbara projekt och verksamheter för att kunna uppnå de klimat- och hållbarhetsmål som formulerats. Samtidigt har problematiken med så kallad grönmålning eller ”greenwashing” seglat upp som ett allvarligt problem eftersom det saknas tydliga definitioner av vad som egentligen är grönt eller hållbart.
För att komma till rätta med problematiken och erbjuda investerare och marknader de verktyg som behövs för att kunna avgöra vad som är hållbart har EU sedan en tid arbetat med ett klassificeringssystem för hållbara aktiviteter. Klassificeringen, eller EU:s taxonomi för hållbara verksamheter, utgör både ett finansiellt ramverk och ett slags uppslagsverk över ekonomiska aktiviteter. Taxonomiförordningen utvärderar hållbarhet för en verksamhet eller aktivitet baserat på hur den bidrar, både positivt och negativt, till de sex miljömål som taxonomin grundas på.
För att slippa trilogförhandlingar mellan kommissionen, parlamentet och rådet om varje detalj beslutade man i taxonomiförordningen att överlåta de icke-väsentliga detaljerna till kommissionen. På så sätt gavs kommissionen i uppgift att fastställa den slutliga listan över hållbara verksamheter och tekniska urvalskriterier. Men eftersom taxonomin handlar om just detaljer skulle det senare visa sig att dessa, tidigare icke-väsentliga detaljer, i själva verket var helt avgörande.
I juli 2018 tillsatte kommissionen en teknisk expertgrupp, TEG, för att ta fram rekommendationer till kriterier för att avgöra vilka verksamheter som kan anses vara hållbara. I ett första skede handlar det om aktiviteter som kan bidrar till de två första målen – begränsning av och anpassning till klimatförändringar – utan att ha betydande negativ påverkan på de övriga fyra miljömålen. Att undvika betydande skada för övriga miljömål är ett avgörande kriterium, som på engelska kallas Do No Significant Harm eller DNSH.
Sommaren därefter, i juni 2019, presenterade TEG sina preliminära rekommendationer och urvalskriterier för ett antal verksamheteter, bland annat olika typer av kraftproduktion. TEG slog fast att kärnkraft släpper ut mycket lite växthusgaser och kraftigt kan bidra till målet om att begränsa klimatförändringar. Trots detta bedömde TEG att man inte kunde nå en definitiv slutsats kring eventuell negativ påverkan och DNSH-kriteriet på grund av att det saknas erfarenhet från drift av ett slutförvar för använt kärnbränsle. Därför rekommenderade TEG att kärnkraften inte skulle inkluderas som hållbar i taxonomin och att DNSH-kriteriet för kärnkraft skulle utredas vidare. Det resulterade i att kärnkraften inte hann utredas innan taxonomin trädde i kraft den 12 juli 2020. Kärnkraften lyftes därför ur till en separat del, en så kallad delegerad akt, för att hanteras senare.
Under sommaren 2020, efter diskussioner mellan kommissionen och de inblandade generaldirektoraten, kom man fram till att EU:s gemensamma forskningscenter var bäst lämpat att utföra det ”mer omfattande tekniska arbete med DNSH-aspekterna kring kärnenergi” som rekommenderats av TEG.
JRC-rapporten
Den 29 mars i år, efter ett knappt års arbete, släppte JRC sin rapport. Den 387 sidor långa rapporten är uppdelad i tre delar – del A, del B och en del med bilagor. Den första delen granskar och utvärderar kärnenergi enligt DNSH-kriteriet och går igenom samtliga delar av kärnkraftens livscykel. Påverkan på människors hälsa, miljön och klimatet jämförs med påverkan från annan kraftproduktion som kol, olja och gas samt förnybara kraftslag som sol, vind och vattenkraft.
Den andra delen utgörs av en särskild granskning av slutförvaring av radioaktivt avfall och granskar avfallshantering utifrån bästa tillgängliga vetenskap och DNSH-kriteriet, med särskilt fokus på använt kärnbränsle.
I bilagorna presenteras dels det rättsliga och tillsynsmässiga ramverket för kärnenergi och dels resultaten från de olika granskningarna. Till exempel handlar det om livscykelanalys av kärnenergi i olika delar av livscykeln.
Inget som förhindrar att klassa kärnkraft som grön
Rapporten är omfattande och JRC drar en mängd slutsatser från arbetet. Bland annat skriver JRC att ”analyserna har inte resulterat i några vetenskapliga bevis för att kärnenergi skadar människors hälsa eller miljön mer än andra elproduktionstekniker som redan ingår i taxonomin som verksamheter som begränsar klimatförändringar”.
Vad gäller slutförvar drar JRC slutsatsen att ”det råder bred vetenskaplig och teknisk enighet att slutförvar av högaktivt, långlivat radioaktivt avfall i djupa geologiska förvar anses vara ett lämpligt och säkert sätt att isolera det från biosfären”. JRC lyfter samtidigt att det saknas praktisk erfarenhet från långsiktig drift av ett slutförvar för använt kärnbränsle och att det finns avvikande åsikter, men betonar att det råder konsensus att de tekniska förutsättningarna för ett slutförvar finns på plats idag. Rapporten betonar att Finland, Sverige och Frankrike befinner sig långt fram i utvecklingen av slutförvar med anläggningar som förväntas tas i bruk inom kort.
JRC beskriver också att även om allvarliga olyckor ”aldrig kan uteslutas med 100 procent säkerhet” är det händelser med extremt låg sannolikhet och att de reaktorer som byggs idag uteslutande tillhör Gen III eller senare generationer. Rapporten drar slutsatsen att ”av all teknik för kraftproduktion är dödligheten för moderna kärnkraftverk den lägsta”.
Kärnkraften en vattendelare
Trots att den är EU:s enskilt största kraftkälla och står för ungefär hälften av all fossilfri elproduktion har kärnkraften sedan länge utgjort en vattendelare i EU:s klimat- och hållbarhetsarbete. JRC:s rapport har tagits emot med glädje från flera länder och från kärnkraftsindustrin, men har samtidigt mött protester från flera länder – framförallt Luxembourg, Tyskland och Österrike.
Tillsammans med kärnkraftsindustrin har även intresseorganisationer för vattenkraft och bioenergi protesterat mot taxonomin, som har riskerat att klassa 87 procent av den svenska elproduktionen som ohållbar.
Nu fortsätter arbetet både med kärnkraften och med taxonomin, som är menad att utgöra ett levande ramverk som uppdateras i takt med ny teknologi och nya hållbarhetsmål. För JRC-rapportens del handlar det närmast om granskning av de två expertgrupperna under tre månader innan kommissionen ska fatta beslut. Kommissionen har sagt att granskningen kommer vara rigorös och att JRC-rapportens trovärdighet är avgörande.
Källa: Energiforsk