Studie publicerad i Nature visar att att potentialen är långt ifrån obegränsad när det gäller lagring av koldioxid i geologiska formationer. Lagringsmetoden lyfts ofta fram som ett avgörande verktyg för att nå målen i Parisavtalet. Tekniken, känd som koldioxidinfångning och lagring (CCS), ska både minska utsläppen från fossila bränslen och på sikt ta bort koldioxid ur atmosfären. Men en ny studie publicerad i Nature slår fast att tekniken har en klar begränsning.
Forskarna har genomfört en global riskbaserad kartläggning av sedimentära bassänger och kommit fram till att det finns ett ”försiktigt planetärt tak” på omkring 1 460 gigaton koldioxid, med ett osäkerhetsintervall på 1 290–2 710 gigaton. Det är en tiondel av de tekniska potentialer på mellan 10 000 och 40 000 gigaton som tidigare uppskattats i vetenskapliga studier.
Studien varnar för att om världen fortsätter att öka utsläppen i närtid, riskerar taket att överskridas innan år 2200. Även om hela lagringsutrymmet används till att suga ned koldioxid ur atmosfären skulle det enligt forskarna bara kunna sänka den globala medeltemperaturen med maximalt 0,7 grader (0,35–1,2).
Risker, kapacitet och ojämlik fördelning
Analysen bygger på en rad exkluderingskriterier: områden nära tätbefolkade regioner, skyddade naturmiljöer, polcirklar, förkastningszoner samt alltför grunda eller djupa berglager har tagits bort ur beräkningarna. Även områden i internationellt omtvistade havsområden exkluderades. På detta sätt reducerades det teoretiska lagringsutrymmet från cirka 11 800 gigaton koldioxid till det försiktiga taket på 1 460.
Av detta bedöms ungefär 70 procent finnas i landbaserade bassänger och 30 procent offshore. Fördelningen mellan länder är mycket ojämn. Stora fossilproducenter som Ryssland, USA, Kina, Brasilien och Australien har fortfarande omfattande robusta lagringsreserver. Länder i Europa, Indien, Norge och Kanada förlorar däremot en stor del av sin tekniska potential när riskfaktorer som seismik och miljöskydd räknas in.
Forskarna varnar också för att stora volymer infångad koldioxid i framtiden kan behöva transporteras över nationsgränser, särskilt till havs. Det kan skapa rättviseproblem och nya säkerhetsrisker. Endast åtta länder har hittills ratificerat de internationella regler som tillåter gränsöverskridande lagring under havsbotten.
Förvaringsplatser i närheten av befolkade områden pekas ut som särskilt känsliga. Läckage av koldioxid kan försurra grundvatten och frigöra giftiga metaller och gaser.
– För geologiska lagringsplatser nära befolkade områden kan läckage påverka grundvattnets kvalitet och innebära hälsorisker, konstaterar studien. Därför föreslår forskarna en skyddszon på 25 kilometer runt urbana områden i sitt centrala scenario.
Ambitiösa mål möter verklighetens hinder
Vid sidan av riskerna beskriver studien hur nuvarande expansionsplaner för vätgas och CCS redan bromsar in. IEA konstaterade i sin Global Hydrogen Review 2025 att prognosen för världens kapacitet att producera lågutsläppsvätgas till 2030 minskat från 49 till 37 miljoner ton per år, efter att många projekt försenats eller lagts ned. Mer än 80 procent av bortfallet gäller elektrolysbaserade projekt, samtidigt som antalet anläggningar som fått slutligt investeringsbeslut faktiskt ökat med omkring 20 procent sedan 2024 och nu motsvarar 9 procent av hela projektportföljen.
Enligt IEA har den faktiska globala produktionskapaciteten för ren vätgas vuxit från 0,6 miljoner ton 2021 till 1 miljon ton 2025. Även elektrolyskapaciteten har ökat – från 0,6 megawatt 2021 till 4,9 gigawatt i år. Men myndigheten varnar för att de globala målen, bland annat 190 gigawatt elektrolysörer och 1,2 miljoner vätgasdrivna fordon till 2030, ser allt svårare ut att nå. Vid slutet av 2022 hade endast 700 megawatt installerats och 70 000 fordon tagits i drift.
Forskarna i Nature-studien menar att många klimatstrategier bygger på att geologisk lagring kan skalas upp nästan obegränsat, men att detta är orealistiskt. De pekar på risken för att världen i sin iver att förlita sig på CCS hamnar i samma ”hype-cykel” som vätgasen upplevt tidigare decennier. Redan i dag sker de flesta aktiva CCS-projekt i kombination med ökad oljeutvinning, vilket i slutändan leder till mer koldioxidutsläpp än vad som lagras.
– Att betrakta geologisk koldioxidlagring som en obegränsad resurs är farligt, skriver forskarna i Nature. – Våra resultat visar att det är nödvändigt att behandla lagringen som en begränsad och intergenerationell resurs, med tydliga beslut om prioriteringar.
Källor: A prudent planetary limit for geologic carbon storage, Nature (2025); IEA; H2-View/Gasworld.
