"Världens mest galna kris". Så sammanfattade nyligen liberala dagstidningen La Stampa den politiska situationen i en ledare.
Då syftar man på tiden efter fjolårets parlamentsval där Femstjärnerörelsen (M5S) tillsammans med främlingsfientliga Lega till slut kom att bilda koalitionsregering.
Nu har regeringen fallit. Efter att vice premiärminister Matteo Salvini utlyst en misstroendeomröstning meddelade premiärminister Giuseppe Conte på tisdagen, inför en fullsatt senat, att han lämnar in sin avskedsansökan.
Frågan många ställer sig nu är om det blir nyval. Och oavsett om det blir val eller inte – hur ska Italien få ordning på sin ekonomi?
Italienarna har länge spelat i en kritisk division. Man lider av strukturella reformbrister och när andra länder har haft tillväxt har Italien i sin tur inte haft den politiska kraften att genomföra reformer. Man har försuttit chansen när tillväxtkurvan nu i stället pekar nedåt, säger SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist till TT.
Skyhög statsskuld
Turerna kring Italiens ekonomi har varit många och svåra det senaste året; statsskulden är för närvarande på 131,2 procent av BNP. Och EU:s medlemsländer får enligt gällande regelverk egentligen inte ha en statsskuld som överstiger 60 procent av BNP.
Situationen har nu blivit så akut att man nyligen meddelade att en rad byggnader i statligt ägande får säljskylt på sig. Bland objekten finns ett historiskt palats i centrala Venedig liksom fyrhus och en byggnad i Rom som tidigare varit huvudkontor för det statliga telefonbolaget.
Det är en huvudvärk för Italien och frågan är var den riktiga smärtgränsen går, säger Bergqvist om statsskulden.
Backar vi tillbaka till eurokrisen och Grekland så sade man att en statsskuld över 125 procent av BNP kunde få en snöboll i rullning, då tappar omvärlden och investerare förtroendet för statens finanser. Nu är det lite annorlunda med ett nytt räntelandskap. Italien kan därför hålla en högre statsskuld, men man leker med elden.
För svag tillväxt
Ett annat problem är arbetslösheten, för närvarande på 9,7 procent, rejält över EU-snittet (6,3 procent). Det stora hindret är dock ungdomsarbetslösheten. I mars i år gick landet för första gången på tio år förbi Spanien när ungdomsarbetslösheten steg till drygt 32 procent, vilket betyder att man nu är näst sämst i EU-klassen efter Grekland.
Det har varit en alldeles för svag tillväxt, den har inte räckt till för att få ned arbetslösheten och få ut ungdomar på arbetsmarknaden. Det är den sjukdom som Italien lider av att man inte haft den politiska kraften att stärka sin ekonomi. Detta gör att man i sin tur är väldigt dåligt rustad för en lågkonjunktur.
TT: Vad ser du för möjligheter att få till en förändring?
De är väldigt dåliga. När du går mot en lågkonjunktur och samtidigt har svag ekonomisk tillväxt så har du inte så mycket manöverutrymme. Och tyvärr är det så att går vi mot stigande arbetslöshet blir det åter en grogrund för populism och anti-etablissemangskrafter med sociala och politiska spänningar.
"Kortsiktig politik"
En tänkbar räddningsplanka kan bli penningpolitiska stimulanser från Europeiska centralbanken (ECB) under hösten. I en intervju med Wall Street Journal sade ledamoten Olli Rehn nyligen att det bör inkludera räntesänkningar och "substantiella" obligationsköp.
ECB kommer naturligtvis köpa italienska statsobligationer och därmed minskar risken för en snöbollseffekt och att räntorna ska sticka i väg, kommenterar Robert Bergqvist.
Det som Italien själva vill genomföra i form av skattesänkningar, lägre pensionsålder och ökade bidrag håller visserligen väljare på gott humör men det är inget som bygger styrka för framtiden. Det är en väldigt kortsiktig politik.