Emma sökte jobb som personlig assistent för en man i 50-årsåldern. I annonsen stod det tydligt att mannen bara ville ha kvinnliga sökanden. Hos honom arbetade fem unga kvinnor som avlöste varandras skift.
Mannen skötte sin assistans via ett eget företag, och var därför både Emmas chef och arbetsgivare. Han anställde enbart unga tjejer, mellan 20 och 30 år.
När Emma för första gången besökte mannen för en arbetsintervju fick hon skriva kontrakt direkt och börja jobba samma natt.
Första natten började han kommentera mitt utseende och min kropp, att jag har perfekta kurvor som en kvinna ska ha och att han tyckte att det var så vackert med kvinnor som har långt hår.
Klippte av håret
Det långa håret hon brukade ha är i dag hälften så långt. Emma mådde så psykiskt dåligt av att ha jobbat hos mannen att hon gick och klippte sig.
Så fort jag kände på mitt hår tänkte jag på honom. Det gick så långt att jag klippte jag av mig håret.
Jobbet var både fysiskt och psykiskt krävande, berättar hon. Mannen var tung och behövde hjälp med lyft varje gång han skulle förflytta sig, och ville inte använda några hjälpmedel för att underlätta lyften.
Emma kände sig inte heller bekväm på jobbet, då mannen ständigt kommenterade hennes utseende, tittade på henne på ett obehagligt sätt, och tillfredsställde sig själv framför henne.
Han kunde sitta framför tv:n och röra sig själv, han ansåg att det var hans hem och att han bestämmer om han vill onanera. Det enda jag kunde göra var att blunda.
Kände sig övervakad
Arbetspasset var förlagt på nätter och bestod av sovande jour, men det var svårt att sova när mannen satt bredvid, berättar Emma.
Han satt i en fåtölj med armlängds avstånd till soffan där jag skulle sova. Jag kände mig övervakad, jag kände hans blickar och han rörde sig själv när jag låg där.
Emma kände att hon aldrig hade en minut för sig själv.
Det är inga raster som personlig assistent. Mannen bodde trångt, så du kunde inte heller gå ut och andas i ett annat rum. Jag kunde bli kallad allt möjligt, och sen skulle jag låtsas som om inget hänt och hjälpa den här människan. Men det går inte, vi är trots allt människor vi också.
Hon stod bara ut tre nätter hos mannen.
Efter uppsägningen var Emma sjukanmäld i en vecka.
Jag mår jättedåligt fortfarande, men jag är glad att jag inte jobbar där längre. Jag vill aldrig någonsin jobba med en manlig brukare igen, i alla fall inte privat. Du har ingen garanti, ingen försäkring, de kan säga upp dig när som helst och bete sig hur som helst.
Vill se hårdare regler
Emma har fått ett nytt jobb som assistent på ett kommunalt boende som hon ser fram emot. Hon hoppas att det som hänt henne inte ska behöva drabba fler, men hon vet samtidigt att några av mannens övriga assistenter jobbar kvar än i dag.
Jag känner mig bara ledsen över dem som behöver stå ut med det här. De andra tjejerna kände likadant. Han anställer de som får stanna i Sverige med arbetstillstånd, och de riskerar att behöva lämna landet om de inte har jobb.
Det fanns en tjej som hon tyckte särskilt synd om.
Det kändes ända in i min själ. När jag sa att jag inte skulle komma tillbaka sa hon att jag hade tur och att hon önskade att hon hade samma möjlighet. Jag misstänkte att hon var här på arbetstillstånd.
Mannen har ständigt annonser ute på platsbanken och söker ny kvinnlig personal, berättar hon.
Jag tycker att det borde vara hårdare regler för de här enskilda företagarna, när brukaren är både din arbetsgivare och chef. Det borde också vara mer tillsyn, säger Emma.
Emma heter egentligen något annat.